Sammanfattning del 3
Fortsättning på del 1 och del 2.
Vecka 26-30
Körde fortfarande på som bara den med jobbet och var stressad över situationen. När kroppen började säga ifrån tog jag faktiskt tag i saken och uppsökte läkare. Jag orkade inte lyfta armarna. Var helt slut. Jag blev sjukskriven i början av augusti p.g.a utmattningssymtom som senare visade sig vara en utbrändhet. Sjukskriven resten av graviditeten. Jag bestämmer mig för att min familj och min hälsa måste komma i första hand och beslutar mig för att sälja salongen.
Börjar fundera lite över förlossningen. En del illamående och trött till och från. Väldigt svajigt humör. Sjukskrivningen var nyttig men ovant för mig att ställa om. Börjar få en del sammandragningar här också som håller i sig resten av graviditeten. I vecka 30 fick jag tillbaka lite energi och mådde lite bättre! Var på gravidmassage.
Vecka 31-36
Illamåendet är såklart tillbaka igen, mycket sammadragningar, börjar bli lite otymplig och så men har bara gått upp 5 kg i vecka 32, vilket är skönt! Haft mycket problem med sendrag under graviditeten och särskilt när jag ligger i sängen. En natt vaknade jag och trodde typ att jag skulle dö för det gjorde så ont, så jag flög upp ur sängen för att sträcka ut benet och det resulterade i att jag fick en sträckning i vaden, haha. Har även ont i magen till och från som om jag skulle ha världens mensvärk. Vet inte om det är förvärkar som börjar redan här kanske?
Vi renoverar som mest här hemma just nu, byter dörrar och lagar väggar på övervåningen, o.s.v. Bebisrummet är iallafall klart där vi har målat, tapetserat, tagit fram trägolvet och målat det, satt lister och ny fönsterbräda och inrett med alla grejer.
I vecka 34 åker jag på världens förkylning och blir liggandes med feber, ont i halsen och hosta.
Mycket hormoner och jag vill bara ha tillbaka min kropp. Bli mig själv igen!
Vecka 36-40
Illamåendet avtar helt i vecka 36. Istället får jag dras med huvudvärk och ont i nacken. Men hellre det Är otroligt uttråkad av att gå hemma på dagarna så jag är mycket trött och less. Orolig för risker vid förlossningen. Själva smärtan är jag inte rädd för men komplikationerna som kan uppstå. Ändå känner jag mig otroligt taggad på att föda!
I vecka 38 är det fortfarande bara magen som växt men jag har gått upp lite mer nu. Hungrig HELA tiden. Kan äta varannan timme. Om jag inte äter anländer halsbrännan från hell.... Kissnödig hela tiden, mycket sammandragningar.. Svårare att sova på natten. I slutet av vecka 40 känner jag verkligen hur vätsekfylld jag börjar bli framförallt i händer och fötter.
Var hos barnmorskan 18/11 och då visade det sig att bebisen var fixerad! Hurra! Jag har nu gått upp ca 11 kg. Nu är det dags att komma ut tycker jag... Jag är redo :)
Vecka 26-30
Körde fortfarande på som bara den med jobbet och var stressad över situationen. När kroppen började säga ifrån tog jag faktiskt tag i saken och uppsökte läkare. Jag orkade inte lyfta armarna. Var helt slut. Jag blev sjukskriven i början av augusti p.g.a utmattningssymtom som senare visade sig vara en utbrändhet. Sjukskriven resten av graviditeten. Jag bestämmer mig för att min familj och min hälsa måste komma i första hand och beslutar mig för att sälja salongen.
Börjar fundera lite över förlossningen. En del illamående och trött till och från. Väldigt svajigt humör. Sjukskrivningen var nyttig men ovant för mig att ställa om. Börjar få en del sammandragningar här också som håller i sig resten av graviditeten. I vecka 30 fick jag tillbaka lite energi och mådde lite bättre! Var på gravidmassage.
Vecka 31-36
Illamåendet är såklart tillbaka igen, mycket sammadragningar, börjar bli lite otymplig och så men har bara gått upp 5 kg i vecka 32, vilket är skönt! Haft mycket problem med sendrag under graviditeten och särskilt när jag ligger i sängen. En natt vaknade jag och trodde typ att jag skulle dö för det gjorde så ont, så jag flög upp ur sängen för att sträcka ut benet och det resulterade i att jag fick en sträckning i vaden, haha. Har även ont i magen till och från som om jag skulle ha världens mensvärk. Vet inte om det är förvärkar som börjar redan här kanske?
Vi renoverar som mest här hemma just nu, byter dörrar och lagar väggar på övervåningen, o.s.v. Bebisrummet är iallafall klart där vi har målat, tapetserat, tagit fram trägolvet och målat det, satt lister och ny fönsterbräda och inrett med alla grejer.
I vecka 34 åker jag på världens förkylning och blir liggandes med feber, ont i halsen och hosta.
Mycket hormoner och jag vill bara ha tillbaka min kropp. Bli mig själv igen!
Vecka 36-40
Illamåendet avtar helt i vecka 36. Istället får jag dras med huvudvärk och ont i nacken. Men hellre det Är otroligt uttråkad av att gå hemma på dagarna så jag är mycket trött och less. Orolig för risker vid förlossningen. Själva smärtan är jag inte rädd för men komplikationerna som kan uppstå. Ändå känner jag mig otroligt taggad på att föda!
I vecka 38 är det fortfarande bara magen som växt men jag har gått upp lite mer nu. Hungrig HELA tiden. Kan äta varannan timme. Om jag inte äter anländer halsbrännan från hell.... Kissnödig hela tiden, mycket sammandragningar.. Svårare att sova på natten. I slutet av vecka 40 känner jag verkligen hur vätsekfylld jag börjar bli framförallt i händer och fötter.
Var hos barnmorskan 18/11 och då visade det sig att bebisen var fixerad! Hurra! Jag har nu gått upp ca 11 kg. Nu är det dags att komma ut tycker jag... Jag är redo :)
Söndag 22 november
Nu är det V.41 och BF+1. Jag känner mig inte lika rastlös och uttråkad just nu men det kan ju vara för att jag nu passerat det berömda BF-datumet och vet att nu är det näära. Dessutom har det varit helg och jag har haft Victor hemma och min lillebror Joel + hundarna här i helgen. Undrar hur länge jag kommer gå över? Min tidigare gissning är att det är en flicka som kommer den 28 november, väger 3.740 g och är 50 cm lång. Men jag hoppas att h*n väljer att kika ut tidigare.. kanske inatt? Det återstår att se! Nu förstår jag verkligen vad folk menar med att det är jobbigt att få frågan om det "hänt nåt ännu". Det är allra jobbigast för en själv och man försöker att inte tänka så mycket på det men blir påmind och lite stressad varje gång man får frågan. Dessutom måste man svara "nej jag känner inget" varje gång och det känns som man gör alla besvikna, hehe... men det är ju faktiskt så att om det är på gång skulle jag inte kunna/vilja svara iallafall, och när det väl drar igång kommer de som behöver veta få veta det. Vet inte hur många som sagt att vi ska höra av oss när vi åker in men vi känner både jag och Victor att det bästa är nog att bara åka in och tala om när allt är klart. Om inte det blir väldigt utdraget.. Men jag kommer nog bara vilja gå in i mig själv och ta mig igenom förlossningen utan att känna att det är en massa här hemma som går och undrar och funderar. MEN jag är såklart jätteglad över att så många bryr sig och är nyfikna! Det glädjer mig verkligen och jag vet att man inte förstår förrän man har varit i situationen själv.
Tänk vad konstigt att man längtar efter smärta. Jag lär nog ångra att jag skrev så dock, haha. Det är så overkligt att vi ska få en bebis!
Nu är det V.41 och BF+1. Jag känner mig inte lika rastlös och uttråkad just nu men det kan ju vara för att jag nu passerat det berömda BF-datumet och vet att nu är det näära. Dessutom har det varit helg och jag har haft Victor hemma och min lillebror Joel + hundarna här i helgen. Undrar hur länge jag kommer gå över? Min tidigare gissning är att det är en flicka som kommer den 28 november, väger 3.740 g och är 50 cm lång. Men jag hoppas att h*n väljer att kika ut tidigare.. kanske inatt? Det återstår att se! Nu förstår jag verkligen vad folk menar med att det är jobbigt att få frågan om det "hänt nåt ännu". Det är allra jobbigast för en själv och man försöker att inte tänka så mycket på det men blir påmind och lite stressad varje gång man får frågan. Dessutom måste man svara "nej jag känner inget" varje gång och det känns som man gör alla besvikna, hehe... men det är ju faktiskt så att om det är på gång skulle jag inte kunna/vilja svara iallafall, och när det väl drar igång kommer de som behöver veta få veta det. Vet inte hur många som sagt att vi ska höra av oss när vi åker in men vi känner både jag och Victor att det bästa är nog att bara åka in och tala om när allt är klart. Om inte det blir väldigt utdraget.. Men jag kommer nog bara vilja gå in i mig själv och ta mig igenom förlossningen utan att känna att det är en massa här hemma som går och undrar och funderar. MEN jag är såklart jätteglad över att så många bryr sig och är nyfikna! Det glädjer mig verkligen och jag vet att man inte förstår förrän man har varit i situationen själv.
Tänk vad konstigt att man längtar efter smärta. Jag lär nog ångra att jag skrev så dock, haha. Det är så overkligt att vi ska få en bebis!
Åååh va mysigt att läsa, snart kommer eran groda 😍 // Magdalena