Hannah - mamma till Charles

I slutet av min graviditet läste jag otroligt mycket förlossningsberättelser för att veta på ett ungefär vad jag hade att förvänta mig. Jag tyckte det var så intressant och spännande och har säkert gått igenom googles alla berättelser, gärna med mycket detaljer och inlevelse. I efterhand är det lika intressant för nu kan jag ju jämföra med min egen. Så här kommer min! Också väldigt lång och detaljerad. 

 

Då var det den 28 november. 7 dagar över tiden och dagen då jag gissat att bebisen skulle "titta ut". Vi hade inga planer den här dagen och rastlös som man är vill man att tiden ska gå. Jag väckte Victor på morgonen och sa att "nu vill jag röra på mig, så nu åker vi ner på stan och sätter igång den här förlossningen. Sagt och gjort. Vi gjorde klart de sista julklapparna tack och lov. Efter stan åkte vi och tvättade bilen och bestämde oss för att åka till mamma och äta middag där.

Vi hade tänkt åka till Falun och föda som ligger ungefär 1 timme och 15 minuters bilkörning bort. Men för säkerhetsskull tog vi med oss BB-väskan. Skulle något hända i Söderhamn är vi dumma som åker 4 mil tillbaka till Bollnäs och sedan vidare mot Falun, när vi bara har 25 minuters resväg från mamma till Hudiksvalls BB. Så vi åkte dit och åt. 

 

Senare under kvällen satte vi oss i soffan och tittade på tv jag och Victor medan mamma och Niclas var ute i farstun och funderade över hur de skulle bygga skoförvaring. Klockan är 20.45. Jag ligger ned i soffan och hostade till och kände att vattnet gick, jag utbrister ett "OJ!" varpå Victor nästan flyger upp ur soffan och säger "vad?? HOSTADE du ut vattnet? Ja mycket riktigt. Ingen ide att säga till mamma ännu för jag visste ju att hon skulle få panik. Jag sprang upp till toaletten och där kom resten av vattnet, ja de lät som att jag kissade. Ingenting blev som jag förväntat mig. Inget "knäpp", ingen slempropp, inga värkar. Nä det luktade inte ens som jag föreställt mig, det luktade ingenting faktiskt. Vi ringde förlossningen, hoppades på att detta inte var inbillning.(hur kunde jag tro att jag inbillade mig?). 

De sa att om jag inte känt något mer eller nåt skulle förändras skulle vi avvakta och komma in kl 10 morgonen därpå. Så vi beslöt oss för att sova kvar hos mamma. Bättre att ta det säkra före det osäkra. 

 

Vi gick och la oss och jag somnade tillslut, otroligt nervös men förväntansfull. 

03.00 på natten vaknar jag och börjar få lite ont, reser mig och ska gå på toa då rinner det vatten igen. Sammandragningarna kom lite oftare och mer intensivt hela tiden men det var ändå under kontroll. 45 minuter senare väcker jag Victor för att förbereda honom på att nu har det kommit igång. 

04.44 åker vi in på förlossningen då hade jag värkar med ca 4 minuters mellanrum. Vi stannar på Statoil för att köpa något ätbart sedan rullar vi vidare mot Hudik. 

05.30 är vi framme, jag går på toaletten och ser att jag har börjat blöda. 

Jag fick ligga på världens hårdaste säng i ett rum där jag tänkte "jaha, är de här jag ska föda...." Det var det ju inte tack och lov. 

Eftersom vattnet gått ville de inte kolla hur öppen jag var så de kopplade upp mig på CTG'n och jag fick snällt ligga där och ta värkarna. Ibland med 2 minuters mellanrum, ibland med 3. Victor somnade sittandes!(hur kan man somna i detta läge undrade jag irriterat). 

8.00 bestämde de sig ändå för att kolla hur öppen jag var. 2,5 cm. SUCK. De hade fullt på förlossningen och behövde rummet så hon sa att sålänge jag är öppen under 4 cm och det var fullt kunde de inte låta mig stanna. "Ni får antingen åka hem eller så kan ni gå ner till cafeterian" Då tappade jag hoppet helt. "Har du fött barn nån gång???" Tänkte jag. Jag tar mig ju inte ens upp ur den här sängen! Och vadå hem? Vi har 20 mil fram och tillbaka!

Så 8.30 blir hemskickad, vi åkte såklart inte hela vägen hem till Bollnäs utan stannade hos mamma igen. Jag grät i bilen påvägen hem. Det kändes förjävligt. 

Så var vi tillbaka i Söderhamn. Jag tog mig själv från bilen till bron men sen fick de hjälpa mig in.

Jag gick och la mig i mammas säng med Victor men sa till honom att gå och vila så han skulle vara pigg sen så  mamma bytte av honom. Det var faktiskt ganska skönt. Mamma känner mig bäst trots allt bäst när jag har ont och hon har själv varit i samma situation och kan föreställa sig. Hon baddade min panna och gav mig vatten stup i kvarten för jag var så himla törstig. 

När vi satte oss i bilen frågade mamma om hon skulle följa med i bilen och jag sa JA, hon baddade min panna i bilen med och fortsatte ge mig vatten. Supertorr i munnen. 

 

Barnmorskorna hämtade mig i bilen med en säng och i den åkte vi in i förlossningssalen direkt och personalen presenterade sig och kollade hur öppen jag var - 4 cm. Vafan hur är det möjligt? Så till vilken nytta var alla värkarna?? Jag var ju liksom redo att börja krysta snart, tyckte jag själv. Såg framför mig hur jag hade 12 timmar kvar till 10 cm om jag bara öppnat mig 1,5 cm på 4 timmar.

Här någonstans minns jag att jag såg mamma komma in i rummet med min mobil och våran bilnyckel eftersom hon åkte och parkerade bilen, hennes man Niclas åkte efter för att hämta henne. Jag vet att jag sa till mamma efteråt att "just ja, jag minns att jag såg dig i dörröppningen.". "Haha i dörröppningen? Jag var fram till din säng och pratade med dig". Det har jag inget minne av. 

Nu blev jag ju ännu torrare i munnen. Fortsatte blänga i mig vatten. Victor langade vatten mellan varje värk och jag minns en av gångerna var jag så törstig att jag inte ens kunde få fram ordet "vatten" så jag tittade på Victor och bad om att han skulle förstå mig ändå och det gjorde han. Han hade lärt sig vid det här laget, haha. 

De kopplade upp ctg och hittade inte hjärtljudet på bebisen, så dom vred och vände på mig i sängen åt alla håll. Jag tyckte det var så jobbigt att de skulle böka med mig när jag hade ont.(?!).. Ibland hittade dom det och ibland tappade dom det så för att vara säker kallade de på läkaren som fick ta ett blodprov på huvudet för att kolla syresättningen. Men det såg bra ut så allt var lugnt. Då upptäckte de att varje gång läkaren nuddade hans huvud gick hjärtljuden upp och de såg dom som positivt.

 

För att de skulle hålla koll på han hela tiden bestämde barnmorskan att de skulle sätta en skalpelektrod på huvudet för att få bättre kontakt. Då sa hon att det var svårt att få fast den på bebisens huvud när jag bara var öppen 4 cm. Men de fick fast den och då hittade de hjärtljudet men då var hans puls så låg så läkaren fick gå in igen och ta ett blodprov på hans huvud. Minns då att läkaren sa innan "hur mycket öppen är hon nu? Ja ungefär 4", sa barnmorskan. "Jag skulle säga 8" sa läkaren. Barnmorskan som höll på att ramla baklänges sa "8?? Skämtar du med mig?"(detta minns jag jättetydligt) så hon var också tvungen att kolla och jo då, 8 cm öppen! Jag fick lite kraft tilllbaka. Äntligen hände det något!! Hur som helst visade blodprovet bra syresättning denna gången med. 

Nu var klockan ca 13.30 och en ny barnmorskan kom in, hon skulle byta av vår nuvarande barnmorska vid 14. Och vid 14 var jag öppen 10 cm och krystvärkarna satte igång. 

Vilken häftig känsla det är ändå när kroppen säger till att det är dags att krysta! Det går liksom inte att hålla emot då. När jag hade krystat en timme och hans hjärtljud var fortfarande lågt hörde jag barnmorskan fråga läkaren: vad gör vi?

"10 minuter till så är bebisen ute" svarade han. 10 minuter?? Tänkte jag. Det går ju inte. Det är en evighet. Då kommer jag att hinna dö! Haha.

Men mycket riktigt, inom 10 minuter var han ute och klockan var 15.07 när vår bebis såg dagens ljus för första gången!

 Han kom upp på mitt bröst, och jag tänkte bara "jag klarade det! Jag lever och bebisen lever! Det gick!"

Barnmorskan nämnde nånting med "...han". 

Va, är det en kille? Sa jag. "Nä..de vet jag inte" sa barnmorskan som antagligen precis sagt bort sig. Jag visste ju, (trodde jag) att det var en tjej. Ungefär 10 minuter senare när jag inte var lika snurrig och hunnit landa lite tittade jag under handduken dom virat in honom i och jo, mycket riktigt. "Det är en Charles❤️" sa jag till Victor. 

 

En Charles på 3.710 g, 51 cm lång och