Hannah - mamma till Charles

Jag tänkte jag skulle berätta lite om början av graviditeten.. Jag fick inte en jättebra start.  Gjorde positivt graviditetstest i vecka 6. 1.5 vecka senare skulle jag åka till Thailand..

Varning för LÅNGT inlägg. Egentligen har jag kortat ned historien lite men här kommer resan i det stora hela!

Det började i vecka 7. Då var jag på utbildning på helgen och illamåendet var ett faktum. Men yes tänkte jag, första tecknet förutom utebliven mens. Då vet jag att jag förmodligen inte inbillar mig utan det är faktiskt så att jag är gravid. Tänker att, jag har gjort en 78 timmars arbetsvecka denna vecka och på måndag ska jag ju åka till Thailand, så bara jag får komma iväg och få vila (har inte haft semester på flera år), så kommer illamåendet att lugna ner sig. Jo tjena. På planet påväg dit börjar jag spy, sen slutar det aldrig. Vi kommer fram till Thailand och jag tänker återigen.. "bara jag får komma fram till ett hotell och vi får lägga oss på rummet en stund så blir det bra.." men nä, inte det heller.
Jag blir sämre och sämre men lyckas få in mig lite pasta med köttfärsås när vi kommer fram. Vi går sedan till hotellrummet och vilar lite och byter om och lägger oss vid poolen. Jag fortsätter må dåligt två dygn och sedan blir det lite bättre efter att ha fått i mig någon tugga av en toast, samt en glass. Vi bestämmer oss då för att passa på att förflytta oss till en ö vi vill till, så vi gör det. Efter mycket om och men med taxiresor och båtresor är vi framme på ön, mitt i natten, allt är stängt! Inte ett hotell öppet, en jäkla massa mygg och jag är klen som inte ätit ordentligt på ett tag. Vad gör vi? Efter ungefär en timme på ön efter att ha gått fram och tillbaka och letat en levande varelse, haft attackerande hundar på våra väskor och så vidare, så kommer det några thailändare som tack och lov kan engelska! Dom hjälper oss att fixa en taxi som kan ta oss till ett ställe där vi får sova. 2000 baht för en natt. En liten stuga på en gård hos några thailändare. Jag kan säga att jag har aldrig känt mig så vilsen och utsatt i hela mitt liv, på en ö med en massa thailändare som inte förstår en . Jag får inte i mig någonting, jag mår illa, får ångest, kräks.

 

Jag tänker att om vi får tag i en smoothie borde jag kunna få i mig den. Vi ger oss ut, tar en taxi tillbaka in till byn där vi hittar en restaurang som har smoothies. YES, lite energi, äntligen! Sen kan vi leta hotell! Vi sitter och väntar när plötsligt allt dör. Dom kommer fram, strömavbrott. Ingen smoothie, sorry... hmm.. jag tänkte, är det inte meningen att jag ska få i mig något? Vad är oddsen? Min tur. Vi tar en ny taxi in till ett hotell där vi fixar ett par nätter, får ett rum. Äntligen! Fräscht! Vitt, svalt, stort badrum och en SKÖN säng.. alla sängar vi sovit i hittills var så otroligt hårda. Vi hade lika gärna kunnat sova på golvet. Jag försöker slappna av lite och lägger mig i sängen för att vila. Somnar, vaknar, Linda försöker få i mig vätskeersättning och melon. Men det går inte.

 

Det enda jag fått i mig då det senaste dygnet var någon ostskiva.. mår illa, spyr, känner att ska det verkligen vara såhär resten av tiden? Jag vet att mat det kommer jag inte få i mig, frukten smakade inte bra, till och med vattnet smakar illa! Det luktar illa överallt! Och jag mår bara dåligt. Jag fortsätter bara att sova och vaknar emellanåt och känner mig så fruktansvärt liten, ynklig och återigen..utsatt. Ringer hem till Victor via facetime och då brister bara allt. Nu vill jag inget mer. Nu vill jag bara hem. Hem till Victor, till familjen och hem till mitt hem! Till min säng, till svensk mat som jag kanske kanske kan få i mig.. pratar en stund med mamma och hon säger att jag ska försöka sova och hoppas att det känns bättre imorgon. Så jag sover hela natten, vaknar dagen efter, ligger kvar i sängen, får fortfarande inte i mig något och fortsätter kräkas. Tar en klunk vätskeersättning då och då för mer klarar jag inte.

 

Känner hur jag bara blir mer och mer svag och jag vet att jag säger till Linda att det här går inte längre, varken jag eller bebisen kommer överleva om jag ska fortsätta såhär 1,5 vecka till. Linda tycker jag varit lite okontaktbar då hon tittat på mig och ställt frågor och jag bara tittar tillbaka utan att svara.. jag kommer inte ihåg nånting. Jag kommer inte ens ihåg att hon varit och tittat till mig på rummet där jag legat två dagar. Nu är det tre dagar sedan jag åt och vi bestämmer oss för att checka ut och ta en båt in tillbaka för att ta oss till sjukhuset och se om dom kan göra något. Så Linda fixar allt och får bära min väska och leda mig till båten. Vi åker in, väntar in en taxi och åker till sjukhuset. Där var det folk överallt och då menar jag ÖVERALLT. Det satt säkert 200 personer och väntade på att få komma in och jag kände bara näe.. här kommer vi att bli kvar.
Vi får kontakt med en gullig sköterska som förstår oss hyfsat bra och vi får en säng där jag får ligga inne i väntrummet. Det är varmt, jag känner mig helt borta. 

Efter bara ca 45 minuters väntan kommer en läkare och hämtar oss och kör oss till våningen där dom tar hand om gravida. Jag kommer ihåg att det var ungefär lika mycket folk där som väntade och någon var påväg att föda. Sköterskorna tog hand om mig direkt sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. De tog tester och jag fick köras till observationen där jag fick mediciner och dropp. Jag vet att jag kände att det var lite läskigt att bara vara helt utelämnad på ett thailändskt sjukhus, där man knappt förstod varann (de är inte så duktiga på engelska i det där landet), men där och då kände jag bara att de får göra vad de vill bara jag blir bra.

Fick vara kvar där över dagen och jag kände bara att nu måste vi passa på att åka hem när jag har fått i mig lite näring. Så mamma bokade nya flygbiljetter till oss och vi checkade ut från sjukhuset. Fick någon form av polistransport(?) på mopeder till en taxi som tog oss tillbaka till Bangkok. Det var en minibuss så jag la mig på sätet längst bak och försökte sova lite under resan som tog 3 timmar, men den där jäkla bilen dånade utav bara den så jag låg där och bara hoppades på att vi skulle komma fram. De kör inte superbra efter de stora vägarna och de går jäkligt fort. Jag bara hoppades på att jag skulle ta mig hem levande men det kändes långt borta. 
Men vi kommer fram till Bangkok och ingen av oss kände att vi vågade ta in på något nytt hotell då vi var rädda att missa flyget hem, så vi stannade på flygplatsen. Fick sova på de stenhårda bänkarna där och jag sov, spydde, sov, spydde.. efter 13 timmar var det dags att ta oss iväg för att lämna in väskorna osv. Linda fick leda mig hela vägen. Jag hade ingen ork alls, det var nu lördagmorgon och jag hade inte ätit en hel måltid sedan tisdagkväll. Det enda jag levde på där och då var nog droppet jag fick från sjukhuset. Kände verkligen hur viktigt det är att man får i sig mat och vatten. Hur som helst, jag gick ungefär 10 meter åt gången sen fick jag sätta mig ner och vila. Men vi kommer fram till slut och när det är dags att leta upp biljetter, pass o.s.v. frågar den otroligt sura gubben i luckan efter mitt visum eller liknande. Va? Visum? Vi har tydligen fyllt i det när vi kom fram och det skulle jag spara till hemfärden! Jag kommer inte ihåg nånting av det då jag mådde dåligt och jag kände bara där och då att nää! Jag kommer inte komma hem! Antingen kommer de inte släppa igenom mig eller så kommer jag missa flyget nu p.g.a strul. Men tack och lov fick jag fylla i en ny rätt snabbt, lämnade in den och jag släpptes igenom. Finally. Nu var det dags att åka hem. Jag gruvade mig för när flygplansmaten skulle komma  men det gick rätt bra, jag förberedde mig bra. Efter ca 12 timmars flyg totalt var vi i SVERIGE! Jag trodde inte det var sant. Jag fick andas svensk luft, jag var hemma, i tryggt förvar och jag överlevde. 

Fortsättning följer ang hemkomsten..