Lilla vän - vem är du och vem ska du bli?
Ligger med handen på magen och känner små men väldigt tydliga sparkar och buffar där inne. Ibland ser man på magen hur det rör sig där inne och ibland bara känner man. Men det är häftigt hur man kan lägga en hand på och med det känna att man får en slags kontakt med barnet. Bebisen är i tryggt förvar och ändå är man redan så orolig och nojig. Men det hör väl till. Jag är i vecka 22 nu men vågar ändå inte hoppas på för mycket. Jag vågar inte ropa hej förrän bebisen är ute och allt är bra. Jag har så svårt att föreställa mig att vi faktiskt väntar barn. Jag ska bli mamma! Äntligen ska jag få en liten skatt, som har varit så efterlängtad långt innan h*n blev till och om allt går som det ska har vi h*n hos oss om 4 månader!
Jag tänker mycket på hur jag kommer att bli som mamma. Har alltid haft en bild av hur jag ska vara, hur jag vill forma mina barn. Men tänk om jag inte klarar av det. Tänk om jag tappar kontrollen helt och tänk om jag misslyckas med mammarollen. Nu hoppas och tror jag inte det men jag vet också vad mycket som förändras och att det aldrig blir som man tänkt sig.
Jag vill skapa en kärleksfull, omtänksam och godhjärtad människa som ändå blir en stark individ och vågar tro på sig själv, står upp för sig själv och tar för sig av livet. Som inte låter sig trampas på eller tryckas ned. Som kan glädjas med andra istället för att bli avundsjuk och som är tacksam för vad den får och inte bortskämd och otacksam för vad den inte får. Hur gör man? Och när? Vad är rätt och vad är fel? Detta känns som en hel vetenskap men jag ska göra mitt yttersta för att ta mig igenom småbarnsår, trotsålder, tonår osv utan att tappa kontrollen. Dessutom har jag världens finaste blivande pappa med mig på den här resan med kloka värderingar och ett gott hjärta. Och med det kommer man långt ❤️